Förlossningen

Jag har haft för avsikt att berätta om min förlossning men det har liksom aldrig blivit av. Jag gör ett försök nu medan min lilla dotter sover. Det är nu precis fyra veckor sedan hon föddes. Tiden alltså..

Det hela började med att det kom en herrans massa vatten ungefär 04.30 på morgonen, söndag 9 januari. Jag reagerade dock snabbt och hann springa till toaletten där det mesta hamnade. Då hade jag fortfarande inte känt några värkar. Men jag kände ändå att det var dags. Jag väckte Kostas, som genast blev jättenervös, och sedan ringde jag förlossningen. Fick rådet att stanna hemma och vänta på att värkarna skulle komma igång. Hade inget hänt vid klockan 12.00 skulle vi åka in för kontroll ändå.

Barnmorskan sa åt mig att försöka sova, att jag skulle behöva krafterna, men det kunde jag såklart inte. Jag låg och rullade tummarna. Och snart började jag känna något som kändes bra mycket mer än de förvärkar jag hade haft under ganska lång tid. Smärtan var nästan enbart lokaliserad till nedre ryggen, vilket förvånade mig. Jag hade förväntat mig något annat. Men det var ändå ingen tvekan, det var igång.

Till en början dröjde det kanske 15-20 minuter mellan värkarna. Men bara under de första timmarna. Sedan kom värkar mer och mer tätt och runt klockan 09.00 kändes det nästan som att de kom i ett när jag stod eller gick. Därför hade jag svårt att klocka värkarna. Halv tio stod jag inte ut längre utan bad Kostas att förbereda mat osv som skulle med. Väskan var ju packad, tack och lov!

Vi åkte hemifrån runt 10.00. Kanske var det något senare. Värkarna kändes mycket starka när jag stod upp och jag fick verkligen fokusera mig igenom smärtan. Men ändå hanterbart! Väl i bilen tog Kostas fel avtagsväg. Stackarn var så nervös! Men det gick bra, bara att vända och sedan åka rätt.

Huddinge sjukhus och förlossningsavdelning. CTG-kurva och undersökning. Barnmorskan säger att hon undrar om det verkligen var en vattenavgång då det är väldigt lite vatten i bindan. Hon frågar om det inte var så att jag kissade. Fruktansvärt dum fråga, jag blir nästan arg! Det bara rann ut vatten. Jag skulle inte förväxla det med att kissa.. Men vid undersökningen är jag i alla fall 4 cm öppen och får gå till förlossningsrummet direkt. Det är igång på allvar.

Klockan var cirka 11 när vi kom till rummet. Första timmarna händer inte mycket. Jag testar med en tens-apparat på ryggen vilket hjälper ganska bra i det här skedet. Det gör mycket ont att ligga ner, skönaste ställningen är sittande i en bakåtlutad fåtölj. Efter ungefär fyra timmar, klockan 15-16 någonting, har jag öppnat mig 7 cm och det känns som att det kanske blir en snabb och lätt historia. Hittills har jag bara använt tens och känt att jag kunnat kontrollera värkarna bra. Men jag bestämmer mig för att ta lustgasen också. Masken blir jag snabbt bestis med!

Tyvärr så stannar förloppet av något. Runt 18-19 står jag kvar på 7 cm. Usch och fy. Barnmorskan Malin råder mig att börja sitta på pilatesboll för att kanske få igång förloppet bättre. Men när ingenting mer har hänt efter en timme så börjar hon prata om värkstimulerande dropp. Jag är tveksam men vill samtidigt inte att det ska bli för utdraget. Det är inte bra för bebisen, eftersom att fostervattnet gick redan vid 04.30. Så droppet sätts in vid 21.00 och då är det dags för barnmorskan Bibi att avlösa Malin.

Det som händer nu är lite suddigt. Smärtan blir obeskrivlig och lustgasen ger inte längre den effekt som behövs. Värkarna kommer i ett, hela tiden, och de är så mycket starkare än tidigare. Det känns i princip som att jag ska dö – faktiskt. Bibi är väldigt bestämd, vilket är precis vad jag behöver. Hon sa åt mig att ta Epiduralbedövning, även fast jag hade varit inställd på att inte göra det. Och i det här läget säger jag inte emot. Jag vill ha allt! Bara smärtan försvinner…

De 15 minuter det tar för narkosläkaren att komma är nog de längsta 15 minuterna i mitt liv. Varje värk är som det värsta jag någonsin har upplevt. Jag skriker i lustgasmasken och försöker andas. Men det går knappt. Kostas, som har varit så bra hela tiden, försöker stötta så gott det går. Tyvärr hjälper det inte så mycket i det här läget.

Läkaren kommer till slut och det blir dags för bedövning. Jag är så inne i smärtan från värkarna att jag inte ens känner nålen från bedövningen…och det är inte någon liten nål det är frågan om.

Jag tror att klockan är ungefär 23.30 när effekten från epiduralen äntligen kommer. Jag är i himmelen! Smärtan från värkarna är som bortblåst. Bibi kan öka på droppet för värkarna och allt jag känner är ett enormt tryck neråt. Det är förstås barnet som vandrar neråt. Jag vill krysta, trycka på, men får rådet att vänta in barnets huvud. Hon ligger lite får långt upp än så länge, och Bibi tycker att jag ska spara krafter. Här går barnets puls upp ganska mycket, till cirka 170 slag per minut, vilket oroar mig lite. Men jag ska inte oroa mig, säger de. Det är normalt.

01.00, ungefär, är det dags för utdrivningen. Jag har smygstartat lite med krystandet och barnet är helt redo att komma ut. Krystandet känns som det lätta delen. Visst bränner det otroligt mycket, och svider som attan, men det är så mycket bättre än vad värkarna var. Kanske är jag också påverkad av epiduralen. Men den tog i alla fall inte bort krystkänslan! Det tar uppskattningsvis 5 krystvärkar innan hon är ute. Jag hann känna på huvudet flera gånger innan det till slut sa ”plopp” och vår dotter landade på sängen. Ett underbart skrik hörs, och hips vips ligger hon i min famn. En stolt pappa står gråtande brevid oss. Och hon är alldeles, alldeles perfekt!

01.28 var tiden för födseln. Det blev alltså 10 januari istället för 9 januari. En utdragen historia med aktiv förlossning cirka 14 timmar. 20 om jag räknar från när vattnet kom.

Och det är sant som de säger. Så fort vår dotter var ute hade jag glömt hur fruktansvärt det var. Visst minns jag att det var hemskt och att jag nästan önskade mig min egen död…men jag kan inte återskapa smärtan i huvudet. Allt jag minns är lyckan, lättnaden. Och att jag inte skulle tveka att göra det igen.

Annonser

4 comments

  1. Ja det är tur. Annars skulle det inte bli många barn gjorda! Det var många timmar, men det finns ju ändå de som får lida i betydligt fler timmar än så…

Kommentera här! Jag svarar på kommentarer här i bloggen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s