Mammaträff

Jag har försökt göra mobilinlägg flera gånger idag med det ville inte fungera. Min blogg-app på HTC: n verkar ha haft en dålig dag. Så det får bli ett blogginlägg på det gamla hederliga sättet istället.

Mammagrupp idag. Det blev lite snack om bebisarnas utveckling och alla delade med sig av framsteg som de små har gjort. Stella är nästan störst av alla i gruppen och hon kan således lite mer än resten. Märkligt egentligen. Det skiljer några veckor i ålder, och ljusår i utveckling. Tänk om utvecklingskurvan skulle fortsätta så i resten av livet?!

Vi pratade mycket om föräldrarskap och vardagsrutiner också. Jag tycker personligen att jag och Stella har en väldigt behaglig vardag som liksom flyter på. Hon är nöjd med tillvaron för det mesta vilket gör att jag får möjlighet att syssla med lite andra saker än att bara underhålla henne. Det brukar bli matlagning en gång dagligen, ibland något litet bakprojekt, ganska ofta plockande och städande och givetvis en daglig promenad. Ibland blir det längre turer in till stan eller till något köpcenter. Ibland får vi besök, och ibland åker vi hem på besök till någon annan.

Samtalen idag fick mig dock att inse att det inte är lika lätt och naturligt för alla. Någon sa att hon fortfarande efter tre månader har svårt att komma igång med att gå promenader. Det är ett jätteprojekt att klä på den lilla och ta med henne ut. Och visst är det så. Det ska matas, bytas, kläs på, stoppas ner i vagnen. Du ska fixa dig, klä dig och kanske ta en bit mat innan avfärd. Kanske bajsar bebisen innan ni har kommit iväg, kanske blir hon hungrig? Inget scenario är främmande för en småbarnsförälder. Med man kan liksom inte låta det hindra en. För då kommer man aldrig ut.

Stella blir ibland rasande när jag lägger ner henne i vagnen. I början gjorde det ont i hjärtat att behöva utsätta henne för detta hemska. Nu, efter många turer i vagnen, vet jag att det bara är hennes sätt att visa att det är tråkigt att ligga själv där nere. Men det går över på 5 sekunder. Hon trivs i själva verket väldigt bra i sin vagn, och hon behöver promenaderna lika mycket som jag. Vad är det jag försöker säga? Jo, det kan tyckas svårt. Men när man väl kommer över tröskeln så är det väldigt lätt. För mig tog det 2-3 veckor innan dagliga turer blev just dagliga. Men tar det längre än så är det inget konstigt. Alla måste få göra i sin takt.

Well, det var det inlägget. Nu är det god natt här hemma!

Svartvit bild. Färgen vart inget vidare..
Kvällsbild på Stella.
Annonser

One comment

  1. Fin bild på dig tycker jag ;-)Jag va ute och promenerade från dag5 och sen hela tiden. Vi fikade ute och hängde på öppna förskolan i tid och otid. Hade ju mat med mig, blöjor och vagn så för mig var det super!! Fast jag fattar att alla inte har det så. Jag lever efter mottot att man får inte göra saker svårare än vad det är ;-)Kram

Kommentera här! Jag svarar på kommentarer här i bloggen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s