Att räcka till

Jag funderar på det här med att vara mamma till två. Hur det kommer att fungera rent praktiskt. Det sägs ju att ett mammahjärta kan rymma hur mycket kärlek som helst, och det tvivlar jag inte på. Den lille i magen är redan så älskad och varje gång jag känner en spark så längtar jag ännu mer.

Samtidigt så oroar jag mig för Stella och hur hon kommer att reagera när hon helt plötsligt måste dela mamma och pappa med ett syskon. Jag märker redan nu att hon är extra mammig och givetvis känner hon på sig att något stort är på gång.

Men jag tror att Stella kommer älska att vara storasyster. Hon är som en storasyster för alla barnen på hennes förskoleavdelning, och för andra kompisar också. Kramar alla, hämtar leksaker när någon är ledsen. Så när hon har vant sig vid situationen kommer hon säkert att vara otroligt fäst vid sin bror.

Jag då? Kommer jag att räcka till? Jag tvivlar inte på att kärleken räcker. Men jag har bara två händer. Med en bebis i huset blir två händer ofta ingen hand, om jag minns rätt. Kanske ska jag inte fundera så mycket. Ta det som det kommer. Vi är inte de första i världen som skaffar ett andra barn.

20121023-100902.jpg
Min lilla bebis – snart storasyster.

Annonser

5 comments

  1. Nej vilken söt bild! Tänk så fort man glömmer, har inga minnen av att Stella var sådär söt babyrund (samma med gammla bilder på S).

    Tror inte jag vet någon annan som känns mer perfekt som tvåbarnsmamma än du! Men oroar sig gör man ju alltid lite som mamma och som du påpekar har man ju bara två händer men man kanske får ta emot mer hjälp med den lilla för att vara med den stora än man gjorde med första, eller ha mer bärsele 😉 Bra kommer det gå, det är jag övertygad om 🙂 Som du skriver känns det som om lillkillen har sån tur som kommer få Stella som storasyster.

  2. Förstår helt dina tankar och känslor och tror inte alls att de är ovanliga. Tvärtom. Och Stella, nog kommer hon att reagera. Alla reaktioner är nog vanliga, både positiva och negativa. Du kommer att klara det fint. Kram

  3. Ja du, om det ändå fanns facit till dina funderingar, ett ”så här kommer det att bli”. Jag har två små med ungefär samma ålderskillnad. Det har varit en stor omställning men ändå fungerat bättre än jag trodde. Ilia reagerade på många sÄtt, med en massa kärlek men en del svartsjuka. Alla barn är individer och alla föräldrar. En sak tycks vi ha gemensamt dock: vi ångrar det INTE . På något sätt funkar det och till slut hittar man ett sätt att vara där för båda barnen. Jag tyckte att just det var svårast i början. Praktiskt att vara två om saken (mamman och pappan…)

    Sen kommer belöningen i att ser hur kul de har tillsammans!!

    Det kommer att gå så bra så!

    1. Jag tror det kommer gå jättebra. Det är bara så svårt att föreställa sig situationen 🙂 Tack för din kommentar, så kul att läsa om dina erfarenheter!

Kommentera här! Jag svarar på kommentarer här i bloggen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s