förlossning

Blandad kompott

20131123-113130.jpg
En fundering jag just nu går omkring med är det här med lopp. Jag är sugen på att anmäla mig till ett lopp till våren/sommaren och då troligen ett millopp. Här i Stockholm finns det ju några men många är sent på sommaren och det känns långt bort. Söder runt är ett nytt lopp som springs 14 juni och det känns mer lagom. Det skulle i så fall bli det första loppet jag någonsin ställer upp i. Men det är väl på tiden vid 28 års ålder?

Det vore ju kul om jag lyckades få med mig någon på denna utmaning. Inte för att springa tillsammans men för träningspeppen och tävlingspeppen. Hm, får suga vidare på karamellen ett tag. Men egentligen är det nog bara att trycka på knappen och anmäla sig.

Nästa fundering: Jag läste Isabella Löwengrips förlossningsberättelse och blev smått road av det faktum att hon skrev att allt hon hört om förlossningssmärta är överdrivet. Ganska uppfriskande faktiskt, att höra någon beskriva det så. Och motiverande och peppande för andra som är rädda inför förlossningen. Men givetvis så finns det en hel bunt som blir provocerade och tar åt sig personligen av hennes uttalande. Hallå, det är hennes förlossning, hennes upplevelse.

Sen skulle jag aldrig ha beskrivit det så personligen. Första gången kändes smärtan olidlig, verkligen. Andra gången var det däremot mer hanterbart. Varje upplevelse är helt enkelt unik.

20131123-112615.jpg

Annonser

Efterkontroll

Igår var jag på efterkontroll hos min barnmorska. Inte så många överraskningar där, jag känner ju att min kropp mår bra något som hon också bekräftade. All vikt som jag gick upp med Theo i magen är borta, jag väger till och med lite mindre nu. Men så gick jag ju inte upp så mycket heller. Vi pratade om förlossning, amning och bebisliv i övrigt och det var riktigt roligt att prata med henne om detta. På något vis bygger man ju upp en nära relation till barnmorskan. Jag hade inte med mig Theo, något hon var lite sur för, hehe. Men det är ju lättare att slappna av för undersökning utan bebis med och Kostas var ändå hemma. På vägen från MVC passade jag också på att smita in i en affär och köpa lite vårfint.

Nu när jag har fått bekräftelse på att kroppen är hel finns det egentligen ingen anledning att inte komma igång med lite träning, annat än promenader då. Joggning får dock vänta känner jag, bäckenet behöver återhämta sig mer innan jag kan ”studsa” som förr.

20130416-152709.jpg
Mitt gravida jag, ett minne blott.

När Theo föddes

Jag vaknade på fredagsmorgonen klockan 06 av en ond värk. Hann tänka att det förmodligen bara är ännu en förvärk, men det tog bara fem minuter tills jag kände nästa värk. Det strålade genom ländryggen precis som jag hade förväntat mig att det skulle göra, och jag var tvungen att andas igenom värken. Inga förvärkar med andra ord! Vi är igång. Jag väcker Kostas, ber honom klä Stella och ringa till farmor. Stackars Stella, hon var orolig för mig och ville sitta i mitt knä. Men hon var vid gott mod när hon gick till farmor och farfar.

Värkarna fortsätter att komma med jämna mellanrum, under 5 minuters intervall. Klockan 07 ringer jag förlossningen och får höra det där jag inte ville höra, att det just nu är fullt. Det finns dock möjlighet att rum blir lediga inom några timmar och hon undrar om vi vill avvakta lite eller istället undersöka möjligheter på annat sjukhus direkt. Jag väljer att avvakta någon timme hemma och ställer mig i duschen. Det lindrar något men värkarna är otroligt starka när jag står upp. De kommer i princip i ett.

Klockan 08.30 står jag inte ut mer. Drömmer om lustgas. Jag ber Kostas ringa förlossningen igen och kolla läget. Det visar sig att det visserligen är fullt men att de tror att rum kommer att frigöras för oss så vi kan komma in. Kostas får hjälpa mig att klä mig och slänga ner några sista saker i förlossningsväskan innan vi tar oss ut till bilen. Den är strax efter 09 när vi kommer iväg.

På förlossningen får vi vänta innan vi kan komma till undersökning. Värkarna är så starka nu att jag börjar få svårt att fokusera. Ber Kostas massera mig hårt på ländryggen när värkarna kommer, men vid det här laget hjälper det knappt. Jag skriker åt honom att ta hårdare men får höra av honom att det inte går. Till slut får vi komma in på undersökning för CTG. Klockan är ungefär 10.15 nu. När jag väl ligger känns det som att värkarna lugnar sig något och jag får lättare att hantera värken. Bebisen mår utmärkt och har stadig och jämn puls, ganska normal för honom.

Barnmorska kommer in för att undersöka mig. Gissa om jag blir paff när jag får höra att jag är öppen 9 cm. Vi får genast ett rum, trots att det egentligen var fullt. Jag frågar om det finns tid för EDA men Malena svarar att nej, den kommer inte hinna värka på dig. Lustgas då? Jadå, det går utmärkt. Och äntligen får jag masken i min hand. Det känns lite som att komma till himlen. I jämförelse med ingen smärtlindring alls är lustgasen otroligt.

Vid nästa undersökning är jag helt öppen. Vattnet har dock inte gått, och det är egentligen bara det vi väntar på. Malena säger att vi kan avvakta ett tag till, annars tar hon hål på hinnan. Och så blir det. Nästa gång hon kommer tillbaka är klockan 11.40. Jag ska ringa på henne när jag känner att jag vill krysta, vilket är ungefär 10 minuter senare. Jag krystar en gång, två gånger. Nu känner jag huvudet halvvägs ute och ska bara invänta nästa värk. Jag böjer mig fram och känner på kalufsen med handen. Nu är han här, tänker jag. Och mycket riktigt, när nästa värk kommer behöver jag inte trycka mycket. Han glider ut och landar på sängen. Jag får honom på mitt bröst och ser en liten svart kalufs ligga där. Han är alldeles skär och rosig och mår jättebra. Vi har blivit föräldrar igen. 12.06 föddes han, sex timmar efter min första värk. Dagen var 8 februari, BF -1.

Såhär i efterhand måste jag säga att det här nog är ganska nära en perfekt förlossning. Allting löpte på av sig själv och även om värkarna var mer intensiva och starka än med Stella så slapp jag den långa utdragna väntan. Jag kunde fokusera genom värkarna istället för att bli skrämd av smärtan och epiduralen som jag ville ha behövde jag i själva verket inte. Jag upplever att kroppen har återhämtat sig snabbare efteråt denna gång. Jag sprack ingenting och har därför inte ont på samma sätt. Så på frågan om det är lättare att föda barn andra gången så är svaret definitivt ja från mig.

20130214-091549.jpg

Förlossningstankar

Det är egentligen först nu som jag har börjat fundera på förlossningen på allvar. Jag har läst min egen berättelse från förlossningen med Stella och jag är verkligen glad att jag tog mig tid att skriva ner den, även om den inte är jättedetaljerad. För genom att läsa den blir det lättare att utröna vad vi kan göra bättre den här gången. Exempelvis så var jag fientligt inställd till EDA förra gången, någonting jag inte är nu. Tvärt om så gick allting mycket bättre efter att jag fick bedövningen, kroppen slappnade av vilket påskyndade förloppet. Så EDA denna gång, absolut! Lustgasen får givetvis hänga med också, den gudabenådade lustgasen. Jag har också lovat mig själv att komma ihåg att slappna av och att andas. Att välkomna värken istället för att rädas den. Det är värkarna som gör att förloppet går framåt, således ingenting att vara rädd för. Dessutom säger ju statistiken att det går snabbare med andra barnet, något som också får mig på bra humör.

Jag får ofta frågan om jag är nervös inför förlossningen. Egentligen inte. Det jag är mest nervös för är hur det ska gå för Stella om vi blir borta längre än vi räknar med. Men skulle någon komplikation uppstå som gör att vi behöver ligga kvar så kan ju Kostas åka hem till henne. Och jag känner mig faktiskt ganska säker på att allting ska gå bra och att vi ganska snabbt ska kunna åka hem med lillebror. Efter en liten kraftansträngning från mig 😉

Det mest irriterande med alltihop är att vi omöjligt kan veta när det är dags. Stella föddes vecka 39+1 och därför har jag ställt in mig på att det ska bära av någon vecka före utsatt datum även den här gången. Men egentligen finns det absolut ingenting som säger att det blir så. Vi kan lika gärna gå över tiden. Och då kommer jag verkligen att känna mig blåst. Åh, det vore så mycket bättre om man bara kunde trycka på en knapp för att sätta igång det hela, när det känns som att allting är på plats. Men vi får glatt ta det som det kommer!

För 2 år sedan

20130109-225836.jpg

01.28 den 10 januari 2011 föddes Stella. Idag fyller hon 2 år. Grattis älskade lilla vän.

Jag blir alldeles tårögd när jag tittar på bilderna från stunden precis efter förlossningen. Den häftigaste och bästa känslan som finns, utan tvekan. Att hålla sitt nyfödda, välmående barn i famnen för allra första gången efter 9 månader av väntan.

Vi satt precis och pratade om minnen från den natten och då bland annat stunden när navelsträngen skulle klippas. Hur den nyblivna pappan fumlade med saxen. ”Men jag var ju helt i chock, det är inte direkt som på film” säger han till sitt försvar. Och det är ju alldeles sant.

Resan som följer, när hon växer och utvecklas, är lika häftig den. Varje dag händer något nytt och fantastiskt. Jag slutar aldrig att förundras.

Förlossningstankar och små råd

Ikväll är det dags för En unge i minuten igen. Jag tycker det är sjukt underhållande att kolla på detta program! Slår vilken film som helst, haha. Det har förstås att göra med att en förlossning ligger relativt färskt i mitt minne fortfarande och att det är kul att se andra plågas och pinas på samma sätt. Och varje gång bebisen kommer ut så gråter jag förstås en skvätt. Det är ju så otroligt fin och vackert. Varje gång det händer känns det som att det sker ett litet mirakel.

Men jag tror inte att jag hade varit så pigg på att kolla på detta innan min förlossning. Å ena sidan ville jag veta allt, men å andra sidan kändes det bättre att vara lite som ett blankt papper. Ta det som det kommer. Jag såg en förlossningsfilm på MVC när jag var i vecka 30 ungefär, och jag läste några förlossningsberättelser, men det är allt. Och det kändes bra så för mig.

Väl där kan jag nog känna att jag kunde ha haft nytta av en profylaxkurs. Andningen är verkligen nyckeln till att genomlida smärtan på bästa sätt. Jag försökte, men kom många gånger på mig själv med att jag faktiskt inte andades bra. Jag fokuserade för mycket på smärtan och glömde bort den viktiga andningen. Så till alla som ska föda för första gången: Se till att lära er allt ni kan om andning. Det kommer att hjälpa!

Nu gick det ju självklart bra för mig ändå, mycket tack vare att jag fick en epiduralbedövning. Den gjorde mig mer avslappnad vilket hjälpte mig oerhört i utdrivningsfasen. Innan förlossningen var jag inställd på att jag inte ville ta någon. Som att jag skulle vara sämre än andra om jag gjorde det. Så det är nog ett annat råd jag kan ge. Känns det outhärdligt – ta bedövning! Det finns ingen anledning att avstå från den, du är inte sämre kvinna för att du tar den. Varför pinas i onödan nu när det finns hjälpmedel?

När det gäller utdrivningsfasen och krystandet kan jag bara säga en sak: Tryck! När det känns som mest, tryck ännu mer. Det känns som att allting där nere ska explodera, jag vet, men det gör ju inte det. Otroligt nog. Krystandet var för mig det härligaste under hela förlossningen. Värkarna var så mycket värre. Så var inte rädd för att ta i.

Det här var några små råd baserat på min förlossningsupplevelse. Jag säger inte att det är någon absolut sanning, men det var så jag upplevde det.