graviditet

Ett streck

Sitter här och kollar på fina Drömmen om ett barn och ser paret sitta med ännu ett negativt graviditetstest framför sig. Vilken hemsk känsla. Jag känner det enda hit till soffan, genom TV:n.

Det påminde mig också om en egen upplevelse. Mitt första graviditetstest var negativt. Äsch då, tänkte jag. Besviken och lite ledsen, men inte så farligt. Det var första gången vi ”försökte”. Ändå kunde jag inte släppa magkänslan. Det var något som var annorlunda i mig. Så ett par dagar senare köpte jag ännu ett test. Positivt. Stella fanns. Jag minns att jag började skaka i hela kroppen alldeles överväldigad. Överlycklig. Jag väckte Kostas och visade honom. Det var typ mitt i natten.

Falskt negativt alltså. Det händer. Jag var nog lite för ivrig och testade för tidigt. Tyvärr var det inte så för paret i programmet.

Annonser

Stora bebisar

Det var jätteroligt att träffa mammagruppen idag. Alla barn har blivit så stora nu, och de är så förändrade både utseendemässigt och beteendemässigt. Mest slående är förstås hur rörliga alla är vid det här laget. När vi började träffas var det bara en samling små bebisar som låg och sov i famnen eller ammades. Åter igen, tiden passerar så fort att man knappt hinner med!

En annan sak som blir tydlig är hur tidigt barnens personlighet tar form. För några månader sedan var det kanske inte så tydligt, men nu är det verkligen uppenbart hur olika barnen är redan i den här åldern. Någon är jättevild och rör sig överallt och hela tiden, någon är väldigt stillsam och tålmodig och tycker mest om att bara ligga och pilla på någon leksak. Hur som helst så är det jättekul att se vilka personer de små har utvecklats till. Gullungar!

Stellis hade kul bland de andra barnen. Det fanns många leksaker att sno och undersöka. När vi kom hem var hon rätt trött och fick sova en stund. Resten av kvällen var det mycket kink och gnäll från lilla fröken, jag misstänker att hon fick ta ut sig ganska rejält på träffen!

En av mammorna berättade också att hon väntar sitt andra barn. Ettan kommer att vara ungefär ett år när tvåan kommer. Ojoj, wow! Jag vet att många gärna vill få sina barn tätt, särskilt om man är lite äldre som förstagångsmamma, men för mig så känns det nästan otänkbart att få en till redan nu. Inte otänkbart kanske, men näst intill. Jag är så fokuserad på Stella och hennes utveckling och uppväxt. Just nu har jag ingen längtan efter en till liten bebis. Framförallt vill jag gärna låta min kropp vila lite innan den ska vara gravid igen.

Men självklart vill vi har fler barn. När det känns rätt.

Natt

Jag kan absolut inte sova. Det är väl kroppen som säger åt mig att ställa in mig på vad som komma ska? Och bebisen är som vanligt vaken. Hon har bästa tiden mellan 22 och 02.

Jag är mitt i vecka 39 nu. Snart är det alltså dags. Helt overkligt. Men jag är redo. Det är vi båda två.

Förutom sömnbrist så mår jag hyfsat. Har molande förvärk till och från men det kan jag ta. Kanske är det ett tecken på att hon vill komma snart?

Som sagt, vi är redo!

Published with Blogger-droid v1.5.9

2010 – vilket år!

Föregående år, 2010, har varit det mest händelserika i mitt liv.En kort sammanfattning skulle kunna se ut såhär: Bröllop, bil, barn, utbyggnad.

Här kommer en lite längre variant:

Början av året handlade mycket om planering. Planering för bröllop. Sista veckan i januari gick våra inbjudningskort iväg och osa. datum låg i mars, så det säger sig självt att det mesta i mitt huvud kretsade kring bröllopet. Jag provade ut min bröllopsklänning och slog till på min La Sposa i slutet av januari. Jag kände mig så nöjd!


Om jag ska vara helt ärlig så minns jag knappt var jag gjorde i övrigt. Jo, jag minns vår förberedelseresa till Aten i mars, men den var ju också bröllopsrelaterad. Sen måste jag ju ha jobbat också. Varje dag, minst 8-17.

När april kom hände det grejer. Förutom fortsatt planering för bröllopet så hände det saker i sängkammaren. 3 maj plussade jag! Och jag kunde knappt tro att det var sant. Jag kunde förstås inte tro på det så jag tog ett test till. Var dessutom tvungen att göra det mitt i natten eftersom att jag var så nervös och kunde helt enkelt inte sova. Kosta fick inte sova han heller!

Och visst var det sant. Barnet växte i min mage och snart började symptom framträda. Jag var sjukligt trött och yr, kände mig smått bakis hela tiden. Men det var en sådan lycka! 1 juni hade jag inskrivning på MVC i Älvsjö. Runt det datumet berättade vi för våra familjer om den glada nyheten. Mamma grät, syrran grät. Pappa sa att jag inte fick dricka alkohol eller äta gravad lax.

Vilken tur att vi precis hade köpt en Volvo V70. 

Kommande helg överraskade mina vänner mig med möhippa. Jag åkte till Marie i tron att jag skulle på brunch men så var självklart inte fallet. Istället fick jag en scarf runt huvudet och kidnappades brutalt! Kan inte fatta att jag inte hade misstänkt detta. Inte ens lite! Möhippan gav mig också det perfekta tillfället att berätta den glada nyheten om bebisen för alla vänner. Och gissa om de blev förvånade. Linda, som visste sedan tidigare, hade självklart sett till att det fanns alkoholfritt på plats. Kvällen blev i alla fall oförglömlig. Galet rolig.

Till midsommar bilade vi upp till Kalix i vår V70. Gick som en dans! Det var jätteskönt att spendera några dagar där uppe. Och Kostas fick massor av gäddor.

Någon månad senare var det Kostas tur att bli bortrövad för svensexa. Och kort därefter åkte vi till Grekland. Om två veckor skulle bröllopet stå. Vi väntade 45 gäster från Sverige och någonstans runt 70-80 från Grekland. Stunden var äntligen kommer. Den händelse vi hade planerat sedan vi förlovade oss i december 2008. Tänk att det faktiskt blev verklighet!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här bröllopet. 31 juli 2010, den hittills lyckligaste dagen i våra liv. När vi inför att vänner och släktingar på plats fick varandra. En tropisk sommarkväll i Grekland. Istället för att skriva detta här så bjuder jag på en länk till den bröllopsblogg jag hade.

När vi var gifta åkte vi till Cypern för 10 dagar på tu man hand. Vilken otrolig känsla det är att vara nygift! Jag blev verkligen kär på nytt. Det var så fantastiskt att bara vara med varandra och ta det lugnt. Snart väntade jobb och vardag. Och ett nytt efternamn.


Wallsten blev Kagios och jag fick beställa nya visitkort. Vi hade nu kommit till slutet av augusti och det var någonstans här som jag offentliggjorde graviditeten på jobbet. Det var precis efter ultraljudet som jag vågade mig på att berätta. Ultraljudet var förstås en upplevelse i sig! På något vis blev det hela så mycket mer verkligt när vi fick se vårt barn. En liten flicka visade det sig, som såg otroligt fridfull ut med tummen i munnen. Vår älskade Stella. Hade då kommit bra precis halvvägs och inte många hade reagerat på någon mage. Den dök inte upp på allvar förrän runt vecka 25 för mig. Skönt såhär i efterhand, men just då väntade jag otåligt. Ville ju visa upp magen för världen!

Och hösten gick. Vi renoverade hemma med start i slutet på september. Det var klart ungefär när mina föräldrar kom på besök i oktober. Vi hade fått 110 m2 istället för 52. Himmelriket! Tiden därefter handlade mycket om att fylla ut ytorna med möbler, ordna barnrummet, investera i barnvagn, kläder, bilbarnstol… En hel rad med investeringar helt enkelt.

Magen växer. När december kommer känns det verkligen på bristningsgränsen. Blir lite uppskrämd i början på december när jag får en blödning och tvingas åka in till förlossningen. Inget värre dock, så jag får åka hem igen efter en natts övernattning på avdelningen. Den tolfte fyller jag 25. Firar med massor av fika och middag med min älskade man. Ser fram emot att gå ner i arbetstid de sista arbetsveckorna fram till jul. Och tiden gick rätt snabbt. Julen kom och gick lika snabbt som vanligt. Mamma, pappa och syrran kom, och efter 5 dagar här åkte de igen. Nyåret firades, tack och lov utan vattenavgång (som jag hade fasat för) och nu sitter jag här.

Som sagt ett mycket händelserikt år. 2011 kommer inte att bli sämre!

Brudöverlämning.

Ringarna.

Bröllopsfest.

Jul med jättemage i nytt kök.

Snart "ledig"

Nu har jag ungefär en och en halv dag kvar att jobba, sedan är jag ”ledig” i ett år. Det låter så fantastiskt konstigt när jag skriver ut det. Jag har lite avslutande aktiviteter att göra på jobbet och någon julklapp ytterligare att handla, sen får det gärna bli julafton!

Jag ska alldeles strax åka och göra en bebiskontroll. Tillväxten vid senaste kontrollen förra veckan var lite större än den tidigare hade varit, så jag får gå och kolla igen. Ska bli spännande att se hur mycket hon har växt den här gången.

Dramatik

Har inte haft kraft att blogga någonting den senaste veckan. Det har varit så mycket. Hann knappt komma hem från den sista grekiskalektionen förra torsdagen innan vi tvingades åka in till förlossningen för kontroll. Jag tänkte inte gå in på några närmare detaljer, men läkaren visade en viss oro för att en förlossning kunde utlösas. Jag blev därför kvar på avdelningen för observation över natten. Behöver jag tillägga att jag blev skärrad och rädd? Det var, och är fortfarande, på tok för tidigt för förlossning! Lilla Stella är fortfarande för liten och jag är inte mentalt förberedd. Inte pappa heller.

Men tack och lov så lugnade allting ner sig och efter några dagars vila så har jag kommit till ro. Nästan. Har dock en aning om att det kan bli ankomst ett par veckor tidigare än beräknat. Vilket leder mig till min nästa oro. Barnvagnen! Vi har allting vi behöver i princip. Säng, skötbord, åkpåse, kläder, filtar, sängkläder… Men jag har inte vagnen. Vagnar och deras hemska leveranstider..

Jag valde efter många om och men en Teutonia Fun. Det kändes bra. Jag visste också att det skulle ta 8 veckor med leveransen. Så vagnen kommer till veckan på tisdag eller torsdag. Däremot har leveransen på ligginsatsen till vagnen blivit försenad till vecka 52. Oroväckande nära den beräknade förlossningen. Och om vår aning om att hon eventuellt kommer tidigare.. Vad ska jag göra utan ligginsats till vagnen? Det är ju den jag behöver.

Ringde hur som helst till butiken och frågade angående detta. De var villiga att låna ut en ligginsats till mig som tillfällig lösning, ifall det skulle behövas. Problemet löst. Tack och lov.

Frågor som snurrar i den blivande mammans huvud..

Mitt hår börjar se rent utsagt fruktansvärt ut. Jag har en utväxt längre än Nilen. Anledningen till det är att jag inte har velat tona håret nu när jag är gravid. Det finns vad jag vet inga studier gjorda som säger att det faktiskt skulle vara farligt för barnet, men samtidigt finns det många som antyder att det är det. Så…hur är det egentligen? Funkar toning? Permanent färg är mycket starkare. Det är också blekning. Vissa säger också att det skulle vara farligare att göra färgbehandlingar under de tre första månaderna när den största utveckligen av fostret sker. Ligger det någonting i detta?

Många frågor här. Och det finns så många fler. Hur farligt är det egentligen att äta strömming? Ska jag inte äta sill under julen? Gravad och rökt lax har jag sedan länge räknat bort ur kosten.